Vår ordens symboliske beskyddare är kejsar Konstantin den store
Till de fyra Platonska dygderna: tapperhet, rättvisa, måttlighet och försiktighet lade han ytterligare två, godhet och tolerans.
Dessa finns återgivna i Ordens konstitution i vår matrikel på engelska: Fortitude, Justice, Temperance, Prudence, och Konstantins två Kindness and Tolerance.
Konstantin den store föddes i mitten på 280-talet i Nis i nuvarande Serbien. Enligt samstämmiga uppgifter var han utrustad med stora själs- och kroppsegenskaper och har för sin tid som kejsare fått epitetet "den store". En annan kejsare beskrev honom som en "omstörtare och förnyare av hela den romerska staten".
Hans far Konstantin Chlorus, som var framgångsrik militär ledare, blev år 293 caesar eller underkejsare i det romerska riket. Vid den tiden styrdes det sedan några år av en fyrmannaledning, tetrarker, med två i västra delen (augustus- kejsare och caesar-underkejsare) och två i östra.
Konstantin sändes då till kejsar Diocletianus hov i Nikomedia, i dagens västra Turkiet, som en slags gisslan. Där utbildades han i krigets hårda skola och vann rykte som tapper, djärv och mycket duglig krigare.
År 305 drog sig kejsare Diocletianus oväntat tillbaka och hans caesar Galerius blev kejsare-augustus i den östra delen av riket och Konstantin Chlorus i den västra.
Konstantins ställning blev på grund av detta svårare eftersom Galerius misstänkte både Konstantin och fadern. Han lyckades emellertid få resa till sin far som var på fälttåg i Britannien.
Efter faderns plötsliga död 306 i York utropades han av hären på romerskt vis till överkejsare-augustus för den västra halvan. Men Galerius erkände honom motvilligt endast som caesar-underkejsare. Konstantins välde omfattade vid det tillfället bara Gallien (Frankrike) med Spanien och Britannien.
Efter Galerius död 311 var riket delat mellan 4 kejsare. Licinius, Maximinus Daza i Asien och Egypten, Maxentius i Rom och Italien samt Konstantin i väst.
Systemet med fyra ledare, tetrarker, visade sig naturligtvis leda till motsättningar. Konstantin var väl rustad för denna maktkamp och när krig bröt ut mellan honom och Maxentius förde Konstantin detta med stor skicklighet till seger vid Milvianska bron, utanför Rom år 312.
Det var aftonen före det slaget som Konstantin såg på himlen ovanför den nedgående solen ett strålande kors med en grekisk inskription som kan översättas "I detta tecken skall Du segra" samt om natten i en drömsyn ha fått befallning av Kristus att använd korsets tecken.
Det är historiskt klarlagt att han sedan använde tecknet på sitt baner och enligt uppgift lät inrista det på sina krigares sköldar allra helst som det syntes vara ett segertecken och som hans krigshär därför gärna hyllade.
Året efter genomdrev han ett edikt till förmån för kristendomen; ediktet påbjöd fullständig religionsfrihet och erkände på samma gång de kristna församlingarna samt gav dem rättigheter till egendom och att de skulle återfå vad de förlorat under tidigare förföljelser.
Ett par år senare, 314, utbröt strider mellan Licinius och Konstantin i vilka Konstantin med duglighet och lycka skaffade sig nya segrar.
Till Konstantins ära för segrarna över Maxentius och Licinius lät den romerska senaten uppföra en triumfbåge, som än i dag kan beses i Rom.
Efter ett fredsslut återupptogs striderna något decennium senare mellan Konstantin och Licinius med Konstantin som slutlig segrare och därmed ensam kejsare. Han regerade sedan ensam och ostörd till sin död 337.
Efter sin seger 323 förklarade han i ett edikt till det Östra romerska rikets folk att de kristnas Gud var den enda sanna guden. Hedendomen blev därefter endast tolererad och kejsaren visade, på mångahanda sätt bl.a. genom sitt deltagande i det första ekumeniska kyrkomötet i Nicea år 325, sitt intresse för den kristna kyrkan samtidigt som han sökte hävda den världsliga makten genom kyrkan.
Konstantin fullföljde Diocletianus system för förvaltningen. Det Romerska riket delades in i fyra prefekturer: Orienten, Illyrien (Grekland, Makedonien, Mesien), Italien (med Donauländerna och Afrika) samt Gallien (med Spanien och Britannien). Prefekterna hade bara civil myndighet. Befälet i krig tillhörde två "magistrati". Trupperna skildes åt i två klasser: inrikestrupper och gränstrupper.
En åtgärd av stor betydelse var grundandet av Konstantinopel. Liksom flera av sina företrädare hade Konstantin inte någon förkärlek till Rom och liksom de hade han under långa perioder vistats i fältläger. Under sitt krig med Licinius blev Konstantin imponerad av Bysans belägenhet på den östligaste spetsen av Europa med Asien tvärsöver det smala Bosporen. Efter sin seger vill han bygga en stad som monument över sin militära framgång i likhet med andra befälhavare sedan Alexander den stores tid. Först funderade han på att återuppbygga Troja men föredrog Bysans som var lättförsvarat och omgivet av vatten på tre sidor och som låg nästan exakt mellan östra och västra fronterna. En naturlig korsväg för hela imperiet.
Enligt traditionen stakade Konstantin själv ut staden som blev efter tidens mått enorm: många gånge större än det gamla Bysans och skyddad på landsidan av en kraftfull mur. Från 324 till invigningen måndagen den 11 maj 330 sparades inget för att göra staden vacker. Många antika skulpturer och skatter togs från hela riket till förskönandet av staden. Konstantin själv lade grundstenen till många byggnader som katedralen Hagia Sofia, palatset, hippodromen m.m.
Konstantin var också speciellt intresserad för byggandet av kristna monument i Jerusalem, exempelvis den femskeppiga basilika som byggdes över Jesus nyfunna grav. Under en vallfärd till Jerusalem fann hans moder Helena Jesu kors som fördes till Konstantinopel.
Under sina sista år drabbades Konstantin av personliga tragedier. Han lät avrätta sin äldsta son som påstods ha förfört Konstantins andra hustru, men när hans moder Helena sade att detta inte var sant lät han skålla hustrun till döds.
År 337 började Konstantin ett fälttåg mot perserna för att dessa hade anfallit arabiska stammar som stod i förbund med Rom. På vägen blev han plötsligt sjuk och försökte återvända till Konstantinopel men nådde bara till Nikomedia där han på sin dödsbädd blev döpt av biskop Eusebios. Att bli döpt först på sin dödsbädd var inte ovanligt på den tiden. På så sätt hade man ingen möjlighet att begå någon synd efter dopet.
Hur man än bedömer Konstantin är han väl värd sitt tillnamn "den store".
Inte minst för att han förstod vad tiden krävde av honom och genom sina insatser gav det till döden dömda romarriket en styrka och stadga som gjorde att det genom det vi kallar det bysantinska riket överlevde honom i mer än tusen år.
Få riken har existerat under så lång tid.